En saga om en saga
En sedelärande historia
Av
Karin Örnerkrans
Dec 2010
Länk till Tomesas dockskåp och docktillverkning.
http://www.tomesasdockskap.n.nu
TJOCKA SLÄKTEN
Grevefamiljen Montignac
Marie-Louise- Viktor
Barn
Adèle och Rosalie
Bor på Chateau du Papillon (Fjärilsslottet)
-------
Familjen de la Marte
Madeleine- Robert
Barn
Henri- Albert- Celestine- Yvonne- Yvette- Francine
Bor alla på Proprieté de Thomas i varsitt hus.
Adèle och Henri bor på îlot de Thomas (Thomas Holme) no 8
De får så småningom barnen Pierre, Sophie och Celestine
Deras tjänstefolk:
Alphonse, allt i allo på vingården
Ingrid, barnflicka och Sofiasyster
Gretchen, kokerska
Mirabelle, husa
Virginia, sömmerska
Hundar, Cecil och Rosa och katterna Maja och Måns
KAPITEL 1
Detta är en saga, en saga för både barn och vuxna och en saga om en lycklig familj.
Den utspelar sig under första delen av 1900-talet och tar sin början, när Adèle och Henri varit gifta i två år och de har nu bjudit hem Adèles föräldrar, för att berätta en stor nyhet.
De gifte sig för två år sedan. Det var ett riktigt sagobröllop, som gick av stapeln på Chateau du Papillon. Marie-Louise gjorde sitt yttersta för att arrangera ett strålande bröllop för sin äldsta dotter, trots att hon och Viktor emottog nyheten, att Adèle förlovat sig med Henri, med blandade känslor. Deras familj är ju bevars grevliga och hela släkten Montignac tyckte att Adèle gifte ”ner” sig med en man, som bara var vanlig vinodlare. Marie-Louise tyckte att Henris mor Madeleine var rätt så vulgär, denna yppiga människa, som klär ut sig som en stor tårta, hon älskar spets och siden.
Men nu var det så att Adèle bestämt sig och det gick inte att ändra på. Så de fick ett fantastiskt bröllop, med allt vad därtill hör. Slottet har ett eget kapell, där vigseln ägde rum och sedan tågade alla 200 gäster till slottet för att ta emot och hurra för Adèle och Henri, som åkte häst och vagn och sedan bjöds alla gästerna på en elegant middag. Middagen var fin må Ni tro, hummersufflé, forellpaté, stekt järpe med pommes duchesses, petits pois och champagnesås och som efterrätt en magnifik bröllopskrokan med hallonsorbet.
Genomgående drack man rosa champagne.
Adèle hade en förtjusande brudklänning i champagnefärjat siden med en äkta Brusselspets ovanpå, spetsslöja och myrtenkrona.
Brudbuketten bestod av champagnefärjade och ljust rosa rosor och liljekonvaljer.
Och alla, även släkten Montignac, var överens om att det var ett
sagobröllop och brudparet var så stiliga, trots att familjen de la Marte bara är vanliga vinodlare.
Nu har det alltså gått två år sedan bröllopet. Men låt mig ta Er med in i huset, så jag kan berätta mera.
När Henri friade till Adèle och hon sa ja, började han omedelbart bygga ett hus till dem. Han valde att bygga på holmen, som finns i
sjön på vinodlingens egendom. Huset ligger underbart med vatten runt om och en vacker bro in till fasta land. Naturligtvis fick Adèle vara med och planera och hon ville ha ett rosa hus, så det fick hon.
Först kommer man förstås in i hallen på nedre botten och där står nu Greve Viktor Montignac och tar av sig sin cape. Grevinnan Marie-Louise har gått i förväg, för hon är så vansinnigt nyfiken på varför de är ditbjudna och Viktor blev fördröjd av några bekanta på vägen. Henri har sagt, att de har en nyhet att berätta, Marie-Louise anar vad det kan vara, hon längtar nämligen väldigt efter att få bli mormor.
Marie-Louise måste tillstå att Henri är en snäll äkta man och han har låtit Adèle inreda hemmet, hon har en ypperlig smak och Henri har varit rundhänt med pengar, så hemmet utstrålar verkligen klass. Dessutom har hon nu kommit att fästa sig vid, ja i alla fall acceptera, Henri, man kan inte säga annat än att han är en förtjusande man, som visar tydliga anlag för att vara en duktig vinodlare, vilket han delar med den övriga familjen de la Marte. Sedan får de väl stå ut med hans mor och farbror och systrar, men Marie-Louise kan faktiskt
ibland tillstå, att Madeleine är en rolig kvinna, alltid på gott humör, hur det nu än är med klassen och deras barn är mycket väl uppfostrade.
I hallen har Henri sin Degas-samling, han är en ivrig konstsamlare, men bara det bästa duger. Edgar Degas var en fransk målare, född i Paris 1834 och död i samma stad 1917. Han är ännu inte särskilt känd, men kommer så småningom att bli det, framför allt för sina målningar av balettdansöser. Henri, som har näsa för konst, vet ännu inte vilket klipp han gjort, när han köpte de fyra tavlorna. Marie- Louise är mycket förtjust i dem och till jul fick hon en egen Degas av Henri och Adèle. Tänka sig.
De har också fått telefon, vilken bekväm inrättning. Och till Adèle, som efter besöket av sina föräldrar, skall gå ut och handla, har Henri lämnat en tjock bunt med sedlar på hallbordet, ett utsökt bord i rokokostil från 1765, med förgyllda ben och marmorskiva.
Marie-Louise störtar i alla fall upp för trappan och in i salongen.
Där sitter Adèle och ser hemlighetsfull ut och Henri, ja, han ser ut som en tupp.
Och så får Marie-Louise veta, att hon skall bli mormor om sex månader. Vilken lycka. Hon kramar Adèle och Henri och kastar sig av lycka om halsen på Viktor, när han kommer in i salongen.
Tänka sig. Hon får ju svälja att Henri bara är vinhandlare för kan Ni tänka Er, på Adèles och Henris bröllop uppstod tycke mellan Adèles syster Rosalie och Henris tvillingbror Albert. De har just gift sig och är på smekmånad i Italien. Albert har byggt ett hus strax till höger om bron mot fastlandet, Proprieté de Thomas No.9. Så nu har de dubbelt upp av Madeleine och Robert de la Marte och deras familj.
Salongen är så trivsam med sin gustavianska möbel från 1782(Den fick jag som liten flicka på 1940-talet). Kakelugnen är ett mästerverk från början av 1800-talet, med sitt holländska Delftkakel och vackra fris. Där finns en stor flygel, för Henri och hans syskon kan spela piano riktigt bra, men deras far Robert är den store virtuosen och det är mycket behagligt att sitta och lyssna, när han spelar några stycken. Tänka sig, att Madeleine med sin stora kroppshydda, är gift med denne lille man. Men å andra sidan är Marie-Louise själv liten och nätt och bara 160 centimeter och hennes man är nästan två meter, det måste ju också se roligt ut.
I salongen hänger tavlor, som är riktiga dyrgripar: Fån vänster kommer först Portrait of Cecilia Gallerani, ”Lady with an ermine”, målad av Leonardo da Vinci 1489 eller 1490. Sedan kommer ”Girl with an earring” av Jan Vanmeer 1662, följd av ”Vase with Flowers”, Jan van Huysman 1662 och på väggen mot matsalen hänger ”Peachtree in bloom” av Vincent van Gogh 1888.
Nu går de in i matsalen, där husan Mirabelle och och Adèle dukat till kaffe och Adèle och kokerskan Gretchen har gjort den fina tårta som är tradition i familjen de la Marte.
Finaste sockerkaka i fyra bottnar. Äkta vaniljkräm i två lager och hallonsylt eller äpplemos i ett och så är tårtan täckt av ett rosa florsocker med litet citron i och garnerad med gul smörkräm smaksatt med kaffe och spritad som små rosor längs kanten och uppe på i fyrkanter. I varje fyrkant är en rosa smörkrämsros spritsad och i den är två halvor pistaschmandel nedstuckna, så det ser verkligen ut som små rosor. Tårtan är en dröm, tycker Marie-Louise. Men ibland får de en annan de la Marte-tårta, som heter Elleholmskaka och faktiskt är den lika god. Receptet stod i tidningen Husmodern 1925.
Elleholmskaka:
95 gr smör, 95 gr mjöl, 6 dl mjölk, 6 ägg, 2tsk socker, 1 knivsudd salt.
Till fyllning:
3 dl vispgrädde, 1 ½ dl sylt
Smöret smältes, mjölet vispas i och mjölken påspädes litet i sänder. Då smeten kokat ett par minuter tas kastrullen från värmen och gulorna iröres, en i sänder, socker och salt tillsättes. Vitorna vispas till hårt skum och iblandas varsamt. Smeten hälles i 2 formar, som gräddas i ganska varm ugn, gräddningstid 45 min. Låt svalna.
Grädden vispas till skum, sylten iblandas i en del av grädden och bredes mellan kakorna. Resten av grädden lägges ovanpå
Marie-Louise har faktiskt serverat ett antal ur den kräsna familjen Montignac denna kaka, och den föll alla i smaken.
Ja, i matsalen står ett mycket tilltalande mahognybord med Göteborgsstolar i senempire, gjorda 1845, och klädda med samma sammet som i de vackra gardinerna.
Ett vackert vitrinskåp har Adèle själv ritat och låtit Alphonse göra i mahogny, han är en mycket skicklig snickare. Där har Henri sina vinböcker och vinflaskor, som är rariteter och Adèle har linneskåp och porslins- och glasskåp. Dessutom har hon låtit göra ett akvarium som hon är mycket förtjust i. Hon har döpt fiskarna till Napoleon, Josephine och Desirée, det är Napoleon som är orange och hans fruar tycker att han är så stilig. Ovanför hänger tavlan ”Coquelicots près d’Argenteuil” av Claude Monet 1873.
På skåpet står också ett fat, som Henri kommit över från Skeppet Götheborg, som gick på grund och förliste vid inloppet till Göteborg 12 september 1745. En riktig dyrgrip.
Och på ett sidebord står den gedigna, tunga silverservisen, kaffekanna, tekanna, sockerskål och gräddsnipa, som de fick i lysningspresent av familjen Montignac.
Så går då Marie-Louise och Viktor hem, lyckligen bärande med sig den glada nyheten och vi kan fortsätta den guidade turen upp till sängkammaren.
Den går i barockstil, med sin pampiga säng och stora klädskåp.
Adèles toilettbord är en dröm, där har hon sina smycken och krämer,
lådorna är fulla. I högra översta lådan ligger diamanthalsbandet, armbandet och ringen hon fick i gåva av Henri på bröllopsdagen.
Och i vänstra översta lådan ligger ett diamanthalsband med en enorm sötvattenspärla, stor som ett vaktelägg. Det fick hon av Henri vid deras första bröllopsdag.
I klädskåpet hänger fortfarande Adèles brudklänning, slöja och skor och Henris jackett, även kallad förmiddagsdräkt och som är avsedd att bäras före klockan tre på dagen vid högtidliga tillfällen, t ex vid bröllop eller hästkapplöpningar.
Uppe på skåpet står hattasken med Henris höga hatt och en stor kartong med en klänning, som Adèles farmor en gång bar.
Varje morgon öppnar Adèle garderoben, tittar på klänningen och jacketten och minns med lycka sitt bröllop. Idag har hon glömt
stänga dörren, ser jag. På sängen ligger en sängvärmare, som Mirabelle fyller med varma stenar på kvällen, tänk vad det blir skönt.Vid deras andra bröllopsdag har Henri givit henne den japanska skärmen.
Ovanför sängen hänger från vänster tavlan ”Water Lilies” (näckrosor) av Claude Monet 1916 och den andra är en tavla av Vincent van Gogh, ”Pink and white Roses” 1890.
Kvällen den 23 december 1888 råkade van Gogh och Paul Gaugin i gräl; van Gogh sägs ha hotat Gaugin med en kniv. Senare samma kväll kom van Gogh tillbaka till det "Gula huset" i Arles där han bodde, och lemlästade sig själv. Med en rakkniv i höger hand skar han genom sitt vänstra öra; han började högt upp på baksidan och arbetade sig neråt, tills den nedre delen av örat styckats av. Den övre delen av örat satt fortfarande kvar, som en otäck köttflik. Van Gogh slog in örat i tyg och tog sig till sin favoritbordell där han gav sin "present" till en prostituerad. Polis tillkallades och van Gogh togs in för läkarvård. Den avhuggna biten av örat lades i en burk med sprit ifall den skulle få användning som bevis. Några månader senare kastades den bort. Förskräcklig historia.
Så går vi ut till hallen. Rakt fram ligger badrummet och det är väl inte mycket att orda om, mer än att det är få människor, som har ett så fint badrum, med rinnande vatten, badkar och vattenklosett, vid den här tiden.
Och i hallen har Henri sitt jaktrum.
Det är så att både Henri och Albert och deras far är inbitna jägare och fiskare, och det har visat sig att även Adèles far Robert är lika intresserad. Så sedan de lärde känna varandra är han också med på deras jakt och fiskeresor.
De har rest på jaktresor vida omkring och Henri har en hel del troféer. Älgen, en tolvtaggare, sköt han i norra Sverige, i Åre, året innan han träffade Adèle. Både Albert och deras far var med, men ingen av dem hade turen att skjuta någon älg alls, så Henri brukar reta dem för det.
Ett ruskigt äventyr var Henri med om i Argentina. De skulle jaga bergsgetter i Anderna och allt var frid och fröjd, tills en condor fick syn på Henri, som ju satt fullständigt blickstilla, det måste man göra när man sitter på pass för att inte skrämma villebrådet. Condoren trodde tydligen att Henri var död och gick till attack, varför Henri var tvungen att skjuta denna stora fågel, som annars lätt hade kunnat trötta ut honom och hacka ihjäl honom. Han tog hem kraniet och har låtit montera upp det på en snygg sköld. (Det är ett skatkranium, som jag hittade i trädgården för ett antal år sedan.
Andean Condor (Vultus Gryphus), är en stor svart gam. Condoren är i första hand kadaverätare. Den föredrar stora kadaver, t ex av hjortar eller nötkreatur. De når sexuell mognad vid fem, sex års ålder och häckar på höjder mellan 3000 och 5000 meters höjd på oåtkomliga bergväggar med avsatser. En eller två ägg läggs vanligen. Det är en av världens längst levande fåglar, med en livslängd av upp till 50 år och den kan mäta från 274 till 310 cm mellan vingspetsarna. Den kan väga upp till 11-15 kg.
Så man kan ana hur rädd Henri blev och vilken tur att han träffade, när han sköt. Efteråt berättade han allt för de andra och fick erkänna att han blivit så rädd att han kissat på sig. Och det har de skrattat åt många gånger sedan dess och då säger Henri, att det är ju mycket bättre att ni skrattar åt mig, än att ni gråter över mig.
Ja, om man ser sig omkring i rummet, finns det många jakt- och fiskehistorier som gör sig påminda genom alla troféer. Lejon, tiger,
fasan och ännu fler.
Strutsägget t ex, har Henri hemfört från Afrika, när han var där för att jaga elefant.(Det är ett litet hönsägg från en dvärghöna jag hade. Ägget blev liggande i en skål i flera år, så det torkade).
Strutsen (Struthio Camelus) är den största nu levande fågeln och lägger även de största äggen. De är oförmögna att flyga men kan springa i hastigheter upp till 65 km/h. Strutsarna är kända för sina små hjärnor som ungefär väger 40 gram.
Strutsens diet består huvudsakligen av olika växtdelar, men den äter även insekter, maskar och larver. Den lever i nomadiska grupper som innehåller mellan fem och femtio individer. När strutsen hotas gömmer den sig antingen genom att lägga sig platt på marken eller också försöker den fly. Om den blir inträngd kan den försvara sig genom att sparka med sina kraftiga ben. Fortplantningsmönster skiljer sig mellan olika regioner, men revirhävdande hanar kämpar för ett harem på mellan två och sju honor.
Uttrycket att göra som strutsen, stoppa huvudet i sanden, är egentligen felaktigt, det är nämligen inte det hanen gör, utan honan lägger ägg i en grop och sedan står hannen där, med huvudet i gropen och vänder på dem, så att alla byter plats från mitten till kanten, tills de kläcks.
Nu går vi vidare till tredje våningen, där Adèle gjort i ordning barnkammaren för det kommande barnet och barnsköterskan.
Så småningom utökas barnaskaran, men vi skall inte gå händelserna i förväg.
I mittrummet har Adèle iordningställt ett syrum, med allt vad det bör innehålla, t o m en symaskin.
Och längst till höger bor kokerskan Gretchen och husan Mirabelle.
De har fått en säng, som de kan dra ut på kvällen och en fin byrå, i vilken de har sina underkläder, schalar och annat smått och gott. Titta gärna i lådorna.
Och så går vi ner i köket, så att jag kan presentera tjänstefolket. Ja föresten, vi kan börja i skafferiet, där husan Mirabelle är i färd med att ta fram matvaror som Gretchen behöver för att laga middag.
Mirabelle kommer från nästa by och Adèle skattar sin lyckliga stjärna att hon hittat en så behaglig, noggrann och duktig husa. Skafferiet är Mirabelles ansvar, det är hon som, tillsammans med Gretchen förstås, ser till så att förråden fylls på och att matvarorna är färska och inget mögel börjar växa i syltburkar och andra inläggningar.
Och i köket står Gretchen och bannar Rosa, för hon har tuggat sönder Gretchens korg, som hon har när hon går och handlar. Vilken busig hund.
Gretchen är numera ensam i världen. Hennes föräldrar var till åren när hon föddes och det blev inga syskon. Nu är föräldrarna döda och Gretchen känner, att hon fått ett nytt hem hos familjen de la Marte.
Hon är mycket duktig på att laga mat och tjänade förut hos en familj, där frun i huset inte var någon snäll människa, tjänstefolket fick bara rester att äta. Och en dag var Adèle och Henri, som ju då var alldeles nygifta, på middag hos herrskapet, som de för övrigt inte var så förtjusta i, men man måste ju sköta sitt umgänge ute på landsbygden. Frun i huset hade under den största delen av middagen suttit och klagat över opålitligt och okunnigt tjänstefolk och särskilt över Gretchen och hennes matlagning och efter middagen kom Adèle ut till henne i köket och sade att det var en av de godaste middagar hon ätit och så frågade hon litet försiktigt om Gretchen trivdes. Gretchen viskade tyst att det var ju inte alltid så roligt. Och då undrade Adèle, om hon inte ville komma och arbeta som kokerska hos henne och jo sade Gretchen försynt, men frun kommer ju att bli vansinnig. Gå du och packa ihop dina tillhörigheter, så ordnar jag resten, sade Adèle och försvann in i salongen. Väl där talade hon om att hon just anställt den ”opålitliga” och ”okunniga” kokerskan, varpå frun i huset höll på att gå i taket. Gretchen hade ju snart packat ihop sina få tillhörigheter i en unikabox, men hon hade ju Amerikaklockan, som hennes föräldrar en gång fått från sina barn i Amerika, den måste ju med, så hon släpade ner den och unikaboxen i hallen. När Henri och Adèle kom ut, tog Henri helt sonika Amerikaklockan under armen och så tågade han ut ur huset med Adèle och Gretchen, som släpade på unikaboxen. Och frun i huset gormade och skrek, så de hörde det en bra stund efter att de lämnat huset.
Men Gretchen fick flytta in till Mirabelle i det fina rummet på tredje våning och sedan dess hälsar inte hennes förra husfru på Adèle, men vad gör det, det finns trevligare folk i världen.
Amerikaklockan hänger över sängen i deras rum och har en bild på Taj Mahal. Mirabelle och Gretchen tycker om att höra den ticka i mörkret, när de skall somna.
Taj Mahal är ett mausoleum i Agra i Indien som mogulhärskaren Shah Jahan lät uppföra över sin älsklingshustru Mumtaz Mahal. Byggnationen påbörjades 1632 och slutfördes omkring 1643. Varför det är avbildat på Amerikaklockan har Gretchen ofta undrat över, men bilden är vacker, så vad gör det.
Gretchen får, från den dagen, styra och ställa i köket. Och vilket fint kök sen´. Med rinnande kallt vatten, en stor fin vedspis med en kopparlåda med kran, där det alltid finns varmvatten när hon eldar i spisen och bakugn, där hon bakar både limpor och tunnbröd, finbröd och skorpor. Där står en röd allmogemöbel med hörnskåp (den fick jag också som liten flicka på 1940-talet).
Och hon har just tagit ut en plåt sockerkringlor ur ugnen, som hon skall bjuda det andra tjänstefolket på. Och så får de äta upp resterna av den goda tårtan, för inte har Adèle och Henri, Marie-Louise och Viktor kunnat äta upp hela den, hälften är kvar när Maribelle dukar av och Adèle är noga med att påpeka att nu får de äta upp resten.
Och idag håller Gretchen på att fjälla fisk, det skall bli kokt fin fisk till middag, med ”drömsås”, en av Gretchens paradnummer, kokt potatis och fina små ärtor och fiskgrytan står redan på spisen. Och till efterrätt blir det våfflor med hemkokt hallonsylt.
Drömsåsen gör hon av lika delar god fiskbuljong och vitt vin, Henri låter henne ta det vin hon behöver till matlagningen. Först kokar hon ihop det tills hälften återstår och sedan har hon i vispad grädde till lagom konsistens och låter det hela koka upp, tar kastrullen från värmen och har i ett par, tre äggulor och så smakar hon av med litet citronsaft. Det blir en drömsås, det.
Och av äggvitorna gör hon de underbaraste maränger med hackad mandel i. Egna höns har de, som Mirabelle sköter om. Hon tycker mycket om sina hönor och den stilige tuppen och ser till att de får säd och alla ätbara rester från hushållet, till vänster om diskbänken står ett träkar, där Gretchen lägger alla rester som hönsen kan äta. Potatisskal, grönsaksrens, fiskskinn, ja mycket kan höns äta, som tur är, för då blir de billiga i drift. Och så får de friskt vatten varje dag, och mycket maskrosblad och gräs. Så gulorna blir så gula så det är en ren fröjd, majonäsen blir gul som solen och Mirabelle blir så stolt. Men hon tycker inte om när Gretchen ibland går ut och nackar en eller två tuppar, för att laga kokt höns med ris och curry, men hon begriper ju att man inte kan ha hur många höns som helst, det blir ju ett bra antal kycklingar varje vår, som skall ätas upp när de blivit stora.
Gretchen och Adèle har, under de två åren hon varit här, anlagt en köksträdgård, med bärbuskar och grönsaker och kryddor, något som Gretchen alltid drömt om. Dels kan hon nu lägga in grönsaker och bär, koka saft och sylt och torka kryddor, något som hon tycker är så roligt. Så har hon till matlagningen hela vintern. Adèle har inte några ”gröna fingrar” men det har Gretchen, hon rensar ogräs med glädje och sköter om vattning och gödning. Adèle har dock den stora förmågan att planera och få det, som de vill ha det.
Kött och mjölk får de från bondgården på egendomen. Den förser alla dem, som bor där, med dessa förnödenheter och sköts av förvaltaren och hans hustru. Gretchen saltar och torkar kött och vid julslakten är det mycket att göra med korvar och syltor och allt annat därtill. Grädde får hon av mjölken, som får stå till nästa dag. Då kan man skumma av den tjocka grädden, som lagt sig överst och så kärnar hon fint smör av den. Filbunkar står till sig i jordkällaren och ost ystar hon.
Henri har köpt henne både Hagendahls kokbok och Kajsa Vargs.
Men hon tar inte ett tjog humrar och kokar spad och slänger humrarna, som det sägs stå i Kajsa Vargs kokbok, (det står det nu inte) utan hon använder de ingredienser som finns på gården och tar tillvara allt hon kan.
Hon tycker mycket om fisk och skaldjur och eftersom detta är en driftig kvinna, har hon fått Alphonse att skaffa henne både metspö och kräftburar. Så tidiga mornar eller sena kvällar kan man få se henne sitta vid sjön och meta både abborre och gädda. Hon ser för lustig ut där hon sitter, med ett par av Henris avlagda stövlar, och en stor jaktrock, likaså en av Henris avlagda plagg. En gång kom hon hem i hällregn och mötte Henris far Viktor, som då tyckte att hon behövde en hatt, så nästa gång han kom hade han med sig en rejäl gammal slokhatt, som Gretchen numera trycker ner på skulten
när hon skall ut och fiska. Ibland så får hon Alphonse att ro ut henne i ekan, då lägger de långrev och får både ål och gädda. Och Alphonse har byggt henne en rök, så hon kan röka ål, älghjärta, korv och fårfioler. Hon har kommit på att på bästa metoden för att flå ålen är att man skär ett snitt runt om bakom huvudet, viker tillbaka skinnet något och sedan tar man ett tidningspapper och håller runt och drar. Vips är ålen skinnfri. Vilket fruntimmer. Kräftburarna lägger hon i på kvällen 7 augusti, (regeringen har bestämt att man inte får fiska kräftor före kl.1700 den 7 augusti) betade med mört. Det är gott om kräftor i sjön, så för det mesta är fångsten riklig. Första gången bjuder herrskapet in sina vänner och det blir en hejdundrande kräftskiva, med nybakade baguetter, (man får inte kalla baguetter för baguetter, om de inte jäst i minst tolv timmar) smör och ost, öl och snaps. Till efterrätt vill herrn alltid ha kalvdans med hemgjord jordgubbssylt. Och russin skall det vara i kalvdansen, inte kardemumma. Kalvdansen gör man på råmjölk.
Sedan fiskar hon kräftor ett par tre gånger till och konserverar kräftstjärtarna, för det är gott att ha till olika fiskrätter i vinter.
Henri har också skaffat henne Claude Monets (målaren ni vet) kokbok, där hon särskilt tycker att fiskrätterna är värda sitt namn. Bouillabaisse, Gädda med smörsås, Stuvad ål, Ål i tartarsås, Crostiade (fiskgryta).
Men där finns också recept på Anka à la rouennaise, det finns ankor på gården och Andpaté, Duvterrin, Marinerad rådjursstek, Stekt morkulla, Rapphöna i kål. Hon är ju välförsedd med viltkött och fågel, så det blir stor variation på maten i det här huset.
Kaniner finns där också, Gretchen går ibland och hämtar en kanin, nackar och flår den och kokar kaningryta hela dagen med morötter, lök, vitlök, rotselleri och mycket färska eller torkade örter, beroende på årstiden och då och då smakar hon av och så pytsar hon i litet mer rödvin, litet mer vitlök, så får hela härligheten puttra vidare. Det blir en kaningryta det. I samma kokbok har Gretchen testad ett recept på kastanjekakor, som blivit en succé, hon håller receptet hemligt. Dem bakar hon av kastanjepuré smör, socker och ägg. Adèle säger ofta till henne, att hon måste vara född till kokerska. Detta tar Gretchen som en stor komplimang och ryser, när hon tänker tillbaks på tiden hon tjänade kokerska hos den förra husfrun.
I köket sitter också Virginia, sömmerskan, Alphonse, snickare och allt i allo och Ingrid, nyanställd barnsköterska från Sophiahemmet i Stockholm i Sverige. Adèle och Henri har hört att de är de bästa barnsköterskorna, så de har varit ute i god tid. Än skall de ju inte ha barn, inte förrän om sex månader, men Henri åkte själv upp till Stockholm och blev presenterad för flera sköterskor. Han valde Ingrid, en rejäl, gladlynt kvinna i 45-årsåldern, med mycket goda betyg. Och så tyckte han att hon hade ett så behagligt sätt, så han valde henne utan att tveka. Och Adèle blev lika förtjust, när hon fick träffa Ingrid, som kommit med tåg för en vecka sedan.
Ingrid är duktig på att virka och knyppla, så nu håller hon på att förfärdiga de finaste små babykläder, lakan och handdukar. Och så är hon mycket skicklig på finsömnad, så hon syr monogram på servetter, dukar och handdukar. Så nog har hon fullt upp att syssla med tills babyn kommer. Sedan sköter hon tvätt och mangling till-sammans med Mirabelle. Och Mirabelle stryker alla familjens och tjänstefolkets kläder. Dessutom är hon bäst på att stärka skjortor och dukar. Både Ingrid och Mirabelle älskar att sjunga, så när de arbetar tillsammans sjunger de hela tiden av hjärtans lust.
Alphonse bor i ett litet rum som han hyr hos förvaltaren på egen-domen. Han är i 50-årsåldern och mycket duktig i sitt arbete. Han gillar dock öl, det har satt sina spår på hans mage, men han har aldrig missat att komma till arbetet eller varit otrevlig, så Henri ser mellan fingrarna på hans litet för myckna öldrickande. Alphonse har aldrig gift sig och det är för synd, för det är en bra karl och ett rejält fruntimmer hade nog fått honom att dricka litet mindre öl. Gretchen har allt sett att Ingrid kastar sina blickar på honom, men hon vet att han är betuttad i en kvinna från grannbyn och hon säger ingenting.
Fast hon tycker att Ingrid verkar vara ett bra mycket rejälare fruntimmer för Alphonse än den andra kvinnan, som i hennes tycke är litet lätt på foten. Som det är nu, så blir han omskött av dem alla, är ren och prydlig och snäll. Så fort något behöver lagas eller snickras, ställer han upp med ett glatt humör. Alla kvinnorna har erbjudit sig att hjälpa honom att städa i sitt rum, för Mirabelle var en gång och knackade på hos honom, de behövde hjälp med något och då såg hon att det var så förskräckligt slarvigt hos honom. Med de kommer inte över hans tröskel. Tvätta hans kläder och lakan och stryka, det får de i alla fall, som tur är.
Ja, nu har vi kommit till Virginia. Hon är också ensam i världen, precis som Gretchen. Alla hennes syskon, fem systrar och sex bröder, har utvandrat till Amerika, men hon fick bli kvar hemma och ta hand om sina föräldrar. Hon hör numera, sedan bägge föräldrarna dött, inte ofta av något av sina syskon. Till jul kan det komma några julkort.
Hon har försörjt sig och sina gamla föräldrar genom att sy kläder till folk. Och gifta sig, det blev det liksom inte tid för. Hon hade en käresta för många år sedan, de skulle gifta sig, men han var sjöman och en dag hörde hon inte mer ifrån honom. Och hon och föräldrarna fortsatte att leva i den lilla backstuga de hade. Hon sydde klänningar till andra, som inte heller hade så mycket pengar, så hon kunde inte ta mycket betalt, men de klarade sig på det hon tjänade. På den här tiden hade en kvinna i den samhällsklassen i allmänhet bara en klänning och det var brudklänningen, som på den här tiden var svart bland allmogen. Den användes sedan vid bröllop och begravningar och tillslut begravdes man i den. Svart var den säkert för att den skulle stå emot smuts och tidens tand. Så det blev mycket intag och utlägg på klänningarna genom åren, kvinnorna blev ju antingen kraftigare eller smalare med åldern. Först blev de litet kraftigare efter alla barnafödslar och på ålderns höst blev de riktigt taniga.
Adèle uppmärksammade en dag för två år sedan, i kyrkan, en klänning Virginia sytt och frågade kvinnan, som bar den, vem som sytt den och fick då veta att det var Virginia. Adèle anställde Virginia på stört och Henri byggde en liten stuga åt henne på egendomen, kök och rum med vedspis och kakelugn, för inte kunde hon bo i sin erbarmerliga backstuga, sade han. Och två älskade katter har hon, Sara och Murre. Tänk att hon kunde få det så bra i livet. Nu skulle hennes syskon i Amerikat se henne.
Hon har sin arbetsplats i det underbara syrummet och syr alla kläder till familjen och till Henris systrar och mor och Adèles syster Rosalie. Helt nyligen frågade Marie-Louise om hon ville sy en klänning till henne också. Så nog har hon kunder alltid. Men fler tar hon inte, nu håller hon sig till familjen. Fina tyger köps också, det är riktigt nervöst att sätta saxen i tyget ibland. Och Henri ser till att skicka efter modetidningar flera gånger om året och så sitter hon och damerna och funderar ihop olika modeller för att de skall vara klädda enligt senaste mode. Och Virginia har en fantastisk smak och färgsinne. Adèle har då inget färgsinne alls, så när hon får för sig att hon vill ha en mintgrön klänning, en färg som inte passar henne alls, så diskuterar Virginia med henne tills hon bestämmer sig för ett tyg i en färg, som klär henne. Och Virginia får alltid sista ordet med damerna, för de har insett att hon har en osviklig förmåga att få dem att klä sig både så att det passar deras figurer och hy.
Den enda person som det inte går att göra något åt är Madeleine. Hon älskar som sagt siden och spetsar och vid det här laget har Virginia förlikat sig med att det inte går att sy något annat än tårtkreationer till henne. Numera tycker hon faktiskt att Madeleine är förtjusande i sin stollighet, med alla dubbelhakor och en stor byst, som hon älskar att exponera. Själv framhåller Madeleine att det är hennes ”största” tillgång, skjuter fram bysten allt vad hon kan och så skrattar hon glatt. Härlig är hon, det måste man då säga.
Ja, nu är hela familjen och tjänstefolket presenterade och huset uppvisat.
Visst är det en lycklig familj.
Oj, jag glömde Cecil, det är den andra hunden i familjen, Henris ögonsten. De jagar fågel tillsammans, Cecil är mycket duktig på att apportera. Rosa har jag ju redan presenterat i förbigående. Hon är en Jack-Russel med ett underbart humör och mycket, ja, jag säger det igen, mycket busig. Och så finns det några katter som huserar i köket, när de inte är ute och jagar möss. De heter Måns och Maja och deras kattunge sitter och värmer sig på bänken bredvid spisen.
Nu är det här kapitlet slut.
Kapitel 2
LUCIA
Nu är det Lucia hos familjen de la Marte. Fast det har gått 12 år sedan Adèle och Henri gifte sig. Så ni kan förstå, att mycket har hänt, sedan ni först träffade familjen för 10 år sedan.
Som ni minns, väntade Adèle och Henri sitt första barn och det blev en liten pojke, Pierre, som nu är nio år. Hans syster Sophie är sex år och lilla Celestine, som för övrigt är döpt efter sin faster, är 2 år.
Och barnsköterskan Ingrid är kvar och hon har fostrat barnen med sträng, men varm hand, så de är mycket väluppfostrade. Men hon är av den åsikten att barn skall få vara barn, så hon har även lärt dem en massa bus och berättar mycket spännande och ibland till och med hemska sagor, många av dem handlar om Petter och Lotta, två svenska barn, som bor uppe i kalla Sverige. De har en älg, som de rider på och en tam björn i sin grotta och allt vad det är. Ingrid tar ut dem i vackert som dåligt väder, de bygger kojor och metar i sjön, hon har lärt Pierre och Sophie simma och själv kan hon simma sååå långt under vatten. Ja, Ingrid, som inte har några egna barn, har kommit att älska de här tre barnen, som om de vore det.
Och mycket roligt har hon med det andra tjänstefolket och alltid fullt upp att göra.
Gretchen har ju behövt hjälp nu i julstöket, med julslakt med allt vad det innebär med korvar på längden och på tvären och hon har hjälpt Mirabelle med ljusstöpning och den stora julstädningen. Virginia har haft alla julklänningar att sy, så Ingrid har hjälpt henne med fållar och annat som skall handsys. Nu för tiden syr Virginia även en del plagg till herrarna i familjen, så det har varit mycket att stå i.
Klockan är bara sex på morgonen och nu är de alla på väg att lussa herrskapet. Gretchen har varit uppe sedan klockan fem och dukat bricka till Adèle och Henri och i matsalen har hon satt fram koppar och kaffebröd till de andra.
Lussekatter och pepparkakor har hon bakat och marboringar.
Mirabelle får vara Lucia med ljus i håret och allt och lilla Celestine är tomtenisse. Pierre är pepparkaksgubbe och bär kakfatet och Sophie är tärna. Hon ville bära ett riktigt ljus, men det fick hon inte så Alphonse har gjort henne ett i trä, som han målat så fint, så hon är nästan nöjd, men bara nästan. Alphonse har blivit övertalad att vara stjärngosse, han är mycket stilig med struthatt och vit särk.
De andra är tärnor. Virginia vägrar att ha utslaget hår, hon vill inte ”spöka ut sig till häxa” som hon säger. Hon kommer litet efter för hon glömde ta med amaryllisen, som de köpt till herrn och frun, så hon fick springa ner och hämta den.
Och redan i trappan började de sjunga, Ingrid och Mirabelle har så fina sångröster, så de sjunger av hjärtans lust.
Adèle och Henri sätter sig yrvakna upp.
Rosa har hoppat upp i sängen, den odågan. Cecil är mer förståndig, han håller sig bakom Sophie. Celestine sträcker armarna för att bli upptagen i sängen.
Först sjunger allihop:
”Natten går tunga fjät, runt gård och stuva,
Kring jord, som sol´n förlät, skuggorna ruva,
Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus,
Sankta Lucia, Sankta Lucia.
Natten var stor och stum, nu hörs det svingar,
i alla tysta rum, sus som av vingar,
Se på vår tröskel står, vitklädd med ljus i hår,
Sankta Lucia, Sankta Lucia.
Mörkret skall flykta snart, ur jordens dalar,
Så hon ett underbart ord till oss talar,
Dagens skall åter ny, stiga ur rosig sky,
Sankta Lucia, Sankta Lucia.”
Och så fortsätter de:
"Så mörk är natten i midvintertid,
Men se, då nalkas Lucia,
Hon kommer den goda med ljuset hit,
hon kommer med hälsning om julefrid,
hon kommer med ljus i sin krona.
I mörka natten i midvintertid,
Vi hälsa dig väna Lucia.
Välkommen du goda med ljuset hit,
välkommen med hälsning om julefrid,
välkommen med ljus i din krona.”
Adèle och Henri får kaffe på sängen och de andra går ner i matsalen och tar för sig. Så sätter sig Pierre vid flygeln, farfar har lärt honom att spela, så nu spelar han riktigt bra och alla sjunger med.
”När långan blir lutfisk och flickan blir Lucia,
När grisarna börjar att darra i sin stia.
När granarna börjar att skaka i var kvist,
då lider det mot julen, det är då sant och visst,
då lider det mot julen, det är då sant och visst.”
Alla skrattar och är på ett strålande humör.
Kapitel 3
JULAFTON
Och äntligen är det julafton.
Alphonse har hjälpt Adèle att hänga upp julgransprydnader och tagit hem en ståtlig gran, som hon klätt med kulor och klockor. Och ljus naturligtvis. I år har de för första gången en elektrisk julgrans-belysning med 22 lampor, så granen tändes sent igår kväll, när den var färdigklädd och får nu lysa över hela julen.
Och dörrkrans har hon gjort av granris, med röda band och klockor.
Det doftar i huset av gran och hyacinter.
Barnen smög sig upp klockan sex imorse och gick ner till sina strumpor, som de hängt på kakelugnen. Lilla Celestine hjälpte de så snällt. Hon fick en nalle i strumpan, en mandarin, en sagobok och en liten tomte i marsipan. Nallen blev hon omedelbart förälskad i och den har nu följt henne hela dagen och hon kallar den för Snutte, var hon nu har fått det namnet ifrån.
Pierre fick en fin bok om flygplan och Sophie en salongsmöbel till sitt dockskåp och naturligtvis fick de också mandarin och marsipan-tomte. Efter att förundrade ha betraktat den vackra granen, gick de upp till barnkammaren igen och hade fullt upp med att leka, så Ingrid kunde stanna kvar i den sköna varma sängen långt mycket längre än hon annars brukar. Hon låg där i sin säng och njöt av känslan av julefrid och lyssnade på barnens små mumlanden.
Kvällen innan hade de haft långa diskussioner, Sophie och Pierre, om huruvida de skulle hänga strumporna på kakelugnen eller vid köksspisen, men enades till slut om att det var kortast väg för tomten att klättra ner till kakelugnen genom skorstenen, så det fick det bli.
Så gick förmiddagen och så var det tid att göra barnen fina inför kvällen.
I köket har det ju också varit fullt ståhej hela dagen, skinkan har griljerats, korven har kokats, potatisen och grönkålen tillretts och naturligtvis mycket, mycket mera
Och allt har blivit klart i tid och gästerna har anlänt.
Och som jag sade inledningsvis, har mycket förändrats under dehär tio åren.
Marie-Louise och Viktor, som tyckte att döttrarna gift sig under sin klass, har numera en helt annan uppfattning. När Marie-Louise väl lärt känna Madeleine och Robert och blivit otroligt fäst vid dem, det är fina arbetsamma människor med stor social talang, ett gott hjärta och humor, började hon tycka att släkten Montignac, hur grevliga de än är, egentligen är riktiga tråkmånsar. Och sååå fina i kanten!!! Usch!
Hon vågade inte säga vad hon tyckte till Robert, men en dag när de låg i sängen och läste varsin bok, efter att ha varit på ännu en urtrist middag med släkten och hört ett otal antal gubbar hålla tråkiga tal om hur förträffliga alla i familjen Montignac är och hur dåliga alla andra är, i all oändlighet, lade han sin bok på täcket och så sade han:
Vet Du, Marie-Louise, jag tycker att mina släktingar är förfärligt tråkiga, vad tycker du? Och Marie-Louise berättar vad hon tänkt och tillsammans bestämmer de, att nu får det vara bra, en stor middag på sommaren och en stor middag på vintern för den släkten kan de stå ut med och två, tre middagar när de blir inbjudna, annars kommer de att förklara sig opassliga.Och Viktor kastar av sig täcket och sprattlar med benen i luften så att nattskjortan åker ner och då gör Marie-Louise likadant. Där ligger två tokiga gamla människor och sprattlar med benen och skrattar så de gråter. För se, de har upptäckt att de har barnasinnet kvar, trots att de hållit det tillbaka i alla år på grund av den Montignacska familjen. Men sedan de träffade familjen de la Marte har de fått ett fantastiskt liv.
Marie-Louise och Madeleine har blivit de bästa vänner man kan tänka sig och Marie-Louise anförtrodde en dag Madeleine att hon kallades Missan när hon växte upp, så nu kallar Madeleine henne för det när de är ensamma och en dag, när Madeleine hade en ovanligt tårtig kreation på sig, så sade Missan att hon minsann såg ut som en hel tårta. Så nu kallar Missan Madeleine för Tårtan. Och Viktor har minsann snappat upp det, så när han vill vara extra kärvänlig, kallar han också sin fru för Tårtan.
Vad de numera har roligt alla fyra. Och herrarna åker då och då på jakt- och fiskeresor. Det tycker damerna, Missan och Tårtan och deras sju döttrar är utmärkt, då kan de ha damluncher och åka in till staden och shoppa och gå på modevisningar, museer och koncerter hur mycket de vill. Missan och Tårtan träffas numera dagligen och gör det mesta tillsammans.
De delar trädgårdsintresset och sitter ofta och broderar tillsammans, alltmedan de diskuterar senaste modet eller vad de andra damerna sade vid den senaste lunchen. Så kommenterar de deras klädval och kan till och med ibland tillåta sig att tycka en hatt eller ett tyg var förskräckligt.
Nu har de kommit hem till Adèle och Henri för att fira julafton och har slagit sig ner i soffan i salongen.
Madeleine har en riktig tårtkreation som vanligt, i ett blått sidentyg som Albert köpt på någon resa, eller kanske var det Henri och breda Brysselspetsar, som med all önskvärd synlighet visar upp hennes yppiga barm. Barnen tycker mycket om sin farmor och brukar skoja med henne för hennes tre dubbelhakor och så skrattar de högt och säger till henne att hon till och med har dubbelhakor ovanför fötterna. Och det har hon. Madeleine låtsas bli arg men kan inte låtsas länge utan skrattar snart godmodigt, för det är ju sant, hon har ju dubbelhakor både i ansiktet och ovanför anklarna.
Farfar Viktor visslar på Cecil och kastar ett ben till honom och lyssnar förstrött till damernas småprat och har just berättat historien om när han en gång var på en stor middag och det var buffé.
Han stod bredvid sin vän Stanley och höll på att ta för sig av läckerheterna, när han mitt emot fick se en dam, lika yppig som hans hustru och hennes ena bröst hade fallit ur ringningen. Han viskade till Stanley att han nog fick gå runt och påpeka detta för damen och just när han kommit bakom henne och skulle knacka henne på axeln, vände hon sig om och då såg han att det inte alls var något bröst som ramlat ut, det var en stor hudfärgad ros, som satt i ringningen på klänningen. Jojo, han klarade sig precis från att göra bort sig.
Och då skrattar alla hjärtligt.
Farfar är så fin i sin midnattsblå frack, fodrad med svart brokad-foder med guldfärgade och röda blommor.
Henri har nyligen inköpt en vevgrammofon, som nu spelar litet lågmält, fina julsånger, men efter julmiddagen kommer Pierre och farfar Viktor att spela, Pierre har ju blivit riktigt duktig under farfars ledning.
Marie-Louise pekar på de vackra hyacinterna på bordet och säger att ”har du känt vad de doftar gott” och Madeleine svarar att ”ja, den doften hör julen till”.
Marie-Louise är klädd i en förtjusande tvådelad silvergrå klänning och silverskor. Bägge damerna har ju fina juveler och har för några år sedan slutat färga håret, de kom fram till att det bara var besvärligt. Och det har det pratats mycket nedlåtande om bland damerna Montignac. Det visade sig att de har lika vackert grått hår.
Misteln hänger i valvet in till matsalen och där har Rosalie häckat sedan hon kom, så hon kan pussa alla som går under den. Särskilt förtjust blir hon när hennes man Albert går förbi, det har han märkt, så han har låtsats gå förbi oavsiktligt hela sju gånger redan, han tycker mycket om att kyssa sin fru. Han har överraskat henne med att bära en kravatt i samma tyg som hennes klänning, den har han i hemlighet bett Virginia att sy. Rosalie har tillsammans med Virgina valt en grön sidendröm och hon bär sitt fina diamanthalsband med ett likadant armband. En present från Albert, förstås.
Så kommer Adèle, i en röd klänning med omtag om baken, helt enligt tidens mode, hon bär ett fantastiskt halsband med tillhörande ring, som hon fått av Henri på morgonen. Nu klappar hon i händerna och säger, ”Nu är det mat kära vänner” Och strax innan har hon bett sin far skära upp skinkan, så han står med förskäraren i högsta hugg.
Barnen tycker att morfar ser så rolig ut i sitt yviga hår, som han säger att han härmat från August Strindberg, vem det nu är. Och farfar har härmat Per Oscarsson, säger han. Men barnen vet att både morfar och farfar försöker dölja sina flintskallar och farfar ser då för rolig ut, när de ibland är ute och går och det blåser. Farfar har litet utstående öron , och dem kan han vifta med, må ni tro.Då kan det hända att hatten blåser av och farfars hår blåser åt fel håll, så där går han då, flintskallig och med långt hår på ena sidan.
Pierre har en lång stund suttit och betraktat de stora julklapparna, som ligger under granen. Ingrid har klätt honom i en fin sjömans-kostym och svarta lackskor. På nedersta trappsteget sitter Sophie, hon vågar knappt röra sig, för hon tycker att hon är så fin. Ingrid har gjort vackra korkskruvar i hennes långa mörka hår och en fin klänning med spetsunderklänning och röda lackskor har hon. Bägge barnen har ärvt sin pappas mörka hår och ögon, medan Celestine har blivit lik sin mor med ljust hår och gröna ögon. Hon kryper omkring med sin älskade Snutte framför sig i lika fin klänning som Sophie, och spets på baken.
Sophie har frågat sin mor varför det ligger klappar under granen, tomten skall ju komma med dem, säger hon. Mor har då svarat att tomten inte kan bära alla klappar, så när han var där i natt, passade han på att lägga dit de stora klapparna. Men efter middagen kommer han med de små. Och det tror ju Sophie på.
Sophie tittar på morfar och tycker han är stilig i brun jackett med beige sidenbyxor och guldbrokadfoder. Jackett skulle man ju inte ha på kvällen, som ni vet, men det bryr sig morfar inte om.
Rosa håller sig under bordet och njuter av allt som doftar på det och kan inte förstå hur Cecil kan hålla på att tramsa med ett träben, när det finns så mycket gott härinne. Och kanske, kanske, tappar någon en köttbulle. Rosa tycker det är synd att Rosalies och Alberts Jack-Russel Sirius har fått stanna hemma idag, för de busar så bra tillsammans.
Albert står och suger på sin pipa och betraktar, hungrig, det dignande bordet. Där finns dopp i grytan, porterlimpa, tunnbröd och baguetter, sill, rökt ål och lax med citron, skinka med grönkål och senap, en lagrad prästost och en äkta holländsk Edamer, sylta, enrisrökt korv, salami och barnens favoriter, köttbullarna och prinskorven.
Och dryckerna och glasen, som inte får plats, står på bordet i salongen. Skummande mumma, vin, öl, snaps och en hiskelig blå läsk till barnen. Den får de bara vid speciella tillfällen, som idag. Här står också efterrätten, sockerstruvor med vispgrädde och Gretchens hemkokta jordgubbssylt, där finns en ananas och så den fina marsipangrisen, täckt med choklad och med ett rött äpple i munnen.
Men var är nu Henri. Jo, alldeles nyss gick han ner i hallen för att släppa in tomten och bocken, de har kommit överens om att tomten skall komma klockan sex. Det är sista huset på egendomen, som tomten skall besöka och han kommer gärna hit tidigt, för här är det gott att vara. Han får umgås en lång stund med tjänstefolket, de är så trevliga. Och så får de mat, när herrskapet har ätit klart däruppe.
Bocken har redan vänt näsan mot köket, han känner doften av de vackra röda äpplena i korgen på bänken och vet att Gretchen kommer att ge honom både ett, två och tre. Sedan får han stå och värma rumpan vid vedspisen.
Tomten har skickat hem renarna till tomtebarnen, så de slipper stå ute i kylan längre, för han kan rida hem på sin ståtliga bock, när han delat ut klapparna. Det är tur att bocken är stor och ståtlig, så att han orkar bära den tjocka tomten.
Mirabelle har just gjort färdigt en stor korg, som tomten skall ta med sig hem till familjen. Där skymtar en griljerad skinka, en stor limpa, salami, sylta, korv, en röd julost och apelsiner och allra underst, i en kartong, ligger en lika fin marsipangris som den på bordet uppe i salongen. Där ligger också en packe rött tyg, Adèle har frågat Virginia hur mycket, som går åt till kläder till ett tomtebarn och fått veta att det behövs två meter, så för de tolv barn tomten har, går det åt tjugofyra meter. Och tre meter var till tomten och tomtemor. Trettio meter tyg finns det i rullen.
I köket hälsar tjänstefolket bocken och tomten välkomna.
Ingrid sitter och läser en bok och ser så rosig ut om kinderna, att Gretchen blir nyfiken. Och Alphonse strålar som en tupp.
Herrskapet har varit nere med julgåvor, alla kvinnorna har fått varsitt fint klänningstyg, Virginia är särskilt glad, för hon har fått ett tyg som är detsamma som fodret i farfar Viktors frack. Hon tycker det är så vackert. Alponse har fått en fin vit skjorta, och alla fem har fått ett rött kuvert med en extra månadslön i.
Adèle har också köpt ett elektriskt strykjärn och en ihopfällbar strykbräda. Vilka nymodigheter. De gläder sig, för även om det bara är Ingrid, Mirabelle och Virginia, som använder strykjärnet, så har de ju alla glädje av det genom dem.
Och tomten tar sig bak i sin onda rygg och är glad att han snart får komma hem och vila sig. Henri får nu bråttom upp i salongen, han har passat på att hämta ett långt paket, som ser ut som en smällkaramell, det är till Adèle och en flaska vin till, den går nog åt. Men vad har han på högerarmen. En grankrans med två guldklockor i. Och har han inte låtit sy en kavaj i samma röda tyg som Adèles klänning. Nyss hade han ju en mörkblå smokingkavaj på sig.
Ser ni, Henri är litet tokig, så när han kommer upp i salongen sätter han grankransen på huvudet och säger: ”God Jul, det är jag som är granen”. Så ruskar han på huvudet så klockorna klingar.
Och Adèle skrattar högt av förtjusning och utbrister att ”nu har granen ringt in julen”. Och detta upptåg kommer att bli tradition i familjen varje jul.
Alla är överens om att Henri är en stolle, som tur är.
Och Missan och Tårtan fnissar förtjust, när de ser paketet, som Henri har under armen. För Henri har berättat vad det är för sin far Robert och han har berättat för Madeleine och hon har berättat för Marie-Louise och hon i sin tur har skvallrat för Viktor. Alla fyra vet att en hemlighet får var och en av dem reda på, men sedan kommer det inte längre. Herrarna brukar säga att de har de fyras hemliga klubb.
Paketet innehåller ritningen till en tillbyggnad, som Henri tänker göra. Överst skall det bli en vinterträdgård, där Adèle kan umgås med sina väninnor. Det är därför Henri en dag kom hemsläpande med statyn, som står i hörnet av matsalen. Det är en kopia av Venus de Milo, täckt med äkta bladguld. Han har tänkt att den skall stå i fonden på vinterträdgården. När han kånkade upp den i matsalen med hjälp av två starka karlar, gjorde Adèle stora ögon och frågade, vad han skulle ha den till. Henri svarade bara, att han tyckte den var vacker. Så Adèle frågade inte mer, för Henri låter henne ha sina tokigheter för sig och då måste han ju också få ha sina.
Missan och Tårtan hoppas på att få hjälpa till att inreda vinter-trädgården, Adèle har ju, som sagt, inga gröna fingrar, så hon vill säkert att de hjälper henne, när hon väl har bestämt sig för, hur hon vill ha det.
I våningen under skall hon få sin efterlängtade atelje, hon har nämligen blivit mycket duktig på att måla akvareller.
Intill matsalen skall Henri ha ett herrum och längst ner skall det bli ett stort fint rum för Alphonse.
Ni förstår, Alphonse har äntligen begripit, efter alla dessa år, att Ingrid är den rätta kvinnan för honom, så hag friade på luciadagen och fick ja. Och när Henri fick reda på det, ingen annan vet det än, det skall de tala om på julafton, bestämde han sig för att inreda det nedersta rummet till dem. Med liten gasspis och kamin, bord och stolar och en stor fin säng. Men de detaljerna överlåter han till Adèle. Både Alphonse och Ingrid är ju till åren, så några barn blir det inte.
Mirabelle har varit förlovad med förvaltarens yngste son Herman i ett halvår. Henri har varit snabb att låta bygga dem ett litet hus, för att få behålla dem. När Missan och Tårtan fick veta detta, så bestämde de sig för att ordna bröllop för båda paren och efter att ha vidtalat de blivande brudparen har vigseln spikats till midsommarafton. Och ske i kapellet vid Chateau du Papillon. Middagen skall gå av stapeln hemma hos Adèle och Henri, som har störst hus, det är ju för mycket att ha kalaset på slottet. Någon ordning får det vara. Och de har fått lov att ordna hela kalaset, så nu har de mycket att se fram emot, året som kommer.
Så går de då, hungriga och på gott humör in till matbordet och tar för sig.
Om ett tag är alla så mätta, så de inte får ner en sockerstruva till. Och Mirabelle kommer med kaffe till de vuxna.
Barnen börjar bli otåliga, de vill att tomten skall komma snart. Under tiden tittar de på den gamla kyrkan, som står på vitrinskåpet i matsalen. Den kan spela ”Stilla natt” och tittar man in genom porten står prästen längst fram och Josef, Maria och Jesusbarnet i sin korg framför. Och i bänkarna sitter gubbarna till vänster och gummorna till höger.
(Denna lilla kyrka kommer ifrån min mor, när hon var liten.)Det var så förr i tiden, att gubbarna skulle sitta till vänster och gummorna till höger, för kyrkorna ligger alltid i öster-väster och då var det kallast på norrsidan i kyrkan, så där fick de kvinnliga kyrkobesökarna sitta.
Och så har de tittat på de stora paketen och försökt gissa, till vem de är, men det enda de är säkra på är ett paket med ett papper med olika hundar på. Det måste vara till Cecil och Rosa.
När väl tomten delar ut klapparna, visar det sig, att de har rätt. Varsitt stort köttben ligger det i och hundarna förpassas ner i köket, där de sedan ligger och gnager till sent på kvällen.
Alla får sina paket och är nöjda och glada.
I köket har Ingrid och Alphonse berättat om sin förlovning för de andra, så nu förstår Gretchen varför Ingrid sett så rosig ut på sista tiden. Alla i köket är lika mätta som herrskapet och lika glada. Till och med musen är glad, han har fått ost i sin fälla utan att den är laddad, så han kan smaska på i godan ro.
Och farfar och Pierre spelar julsånger tillsammans på flygeln och alla sjunger med.
”Här är vi med julgran på släden, tra la la la la la la la la.
In i stugan, hjälp oss att klä den, tra la la la la la la la la.
Snart skall den stråla, glittra och pråla, tra la la la la la la la la la.
Här är vi med julgran på släden, tra la la la la la la la la.
Dansa skall vi, spela och sjunga, tra la la la la la la la la.
Runt kring granen, gamla och unga, tra la la la la la la la la.
Så kommer nissen, jultomteprissen, tra la la la la la la la la la.
Dansa skall vi, spela och sjunga, tra la la la la la la la la.
Nu go vänner, nu kommer maten, tra la la la la la la la la.
Oj så mycket gott uppå faten, tra la la la la la la la la.
Sist ibland rätter sylt och klenätter, tra la la la la la la la la la.
Nu go vänner, nu kommer maten, tra la la la la la la la la.”
Så en till:
”Nu så är det jul igen, jultomten myser,
Julegran och klappar han skickar så snäll.
In i minsta koja nu julljuset lyser,
Alla äro glada på julaftons kväll.
Kära jul, välkommen, välkommen till jorden,
Nu den långa hösten är slut fär i år.
Med dig kommer snön och lyser upp Norden,
Sen så får vi påska och sen blir det vår.
Och så kommer sommarn då grönt är i skogen.
Smultronen de rodna och åkern blir gul.
Men i höst då skörden är inkörd på logen.,
Då vi önska åter, ack vore det jul.”
Och en till:
”Haren han sitter på skaren och undrar vad domherren gör.
Domherren sitter i busken och är på eländigt humör.
Domherren tänker på knoppar och haren han tänker på kål,
Båda är arga och sura, de tycker att vintern är svår.
Domherren tänker på domfrun, hon fryser väl också kan tro,
När blir det solsken och grönska och när får man ungar i bo.”
Nu skall barnen strax gå och lägga sig, med först går far fram till julängeln i matsalen, tänder hennes ljus, sätter sig i en stol och läser julevangeliet. Det är det stora ögonblicket på julafton. Barnen blir alldeles varma i magen och det är en fin berättelse om varför vi firar jul.
Julängeln är så vacker.
Såhär börjar berättelsen:
Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.
Detta var den första skattskrivningen och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien.
Då färdades alla, var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig.
Så gjorde ock Josef, och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasareth i Gallileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, för att skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande.
Medan de befann sig där, var tiden inne för henne att föda och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten.
Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: Var inte rädda. Jag bär bud till Er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt Er i Davids stad, han är Messias, Herren. (Lukas evangelium 2)
Nu är denna julafton slut, men i denhär familjen tycker de nästan att juldagen är den bästa dagen på året, för då……………
Kapitel 4
JULDAGEN
På juldagen får tjänstefolket sova ut. Adèle är tidigt uppe för att ordna frukost åt hela familjen och tjänstefolket.
Klockan nio först serveras den i köket och Adèle strålar, hon tycker mycket om att skämma bort dem alla denna dag.
Adèle serverar te och nybakade frallor med smör, ost, marmelad och alla äter med god aptit.
Barnen är ivriga, de längtar efter att alla skall gå ut och leka i snön.
För det är mycket snö denna juldag. Barnen har naturligtvis varit ute i snön varje dag, men idag är det alldeles extra roligt, för alla är ute och leker och åker kälke länge.
Adèle har med sig en korg med varm choklad och vispgrädde och kex.
Cecil och Rosa busar och barnen kastar snöbollar, som hundarna springer efter. Rätt som det är kastar de även snöbollar på Alfonse och då börjar alla ett jättesnöbollskrig.
Adèle, Gretchen, Mirabelle och Virginia tar skydd i ryggen mot en stor gran och så kastar de snöbollar på de andra, så det står härliga till. Men de får ta emot många snöbollar också och till slut pustar Adèle, att nu får det vara nog, nu blir det choklad med vispgrädde.
Och hela sällskapet slår sig ner i snön och mumsar. Solen skiner och alla blir varma av leken, chokladen och solen.
Barnen gömmer kexbitar i snön, som hundarna får nosa upp och de ser för roliga ut när de stoppar ner huvudet i snön och kommer upp med fullt med snö i skägget. Cecil har ju lång päls, så snön fastnar och han ser snart ut som en snögubbe, nej det måste ju bli snöhund.
Och så gör alla tillsammans en stor snögubbe. Alla hjälps först åt att rulla två stora bollar och en skall ju upp på den andra och då får alla ta i för kung och fosterland. Sedan sätts en boll på de andra till huvud och Henri går efter en gammal hatt och en sopborste och i källaren hämtar han en vintermorot till näsa. En gammal halsduk hittar han också. Ögonen gör barnen av kottar och munnen av små stenar. Snögubben blir riktigt stor må Ni tro. Och lilla Celestine får sätta dit näsan, Far lyfter upp henne så hon kan sätta den mitt i snögubbens ansikte.
Innan de går gör de två snölyktor utanför ytterdörren, av många små snöbollar och när det blir mörkt går Henri ut och tänder ett stearinljus i var och en. Det ser så grant ut inifrån huset.
Och klockan ett serverar Adèle lunch, den består av julmaten som blivit över. När alla ätit finns det inte mycket kvar, för alla har ju blivit väldigt hungriga efter all lek och stoj.
Eftermiddagen tillbringas i lugn och ro, Virginia och Mirabelle sover middag, Ingrid och Alfonse sitter i köket, barnen är i sitt rum och leker med sina julklappar och Adèle och Henri sitter i salongen och läser sina julklappsböcker.
Cecil och Rosa sover djupt i värmen framför kakelugnen. Det luktar våt hund om dem lång väg. Men de torkar så småningom i värmen.
Vid sextiden på kvällen går Adèle ner i köket och ser till gröten, som hon haft på spisen ett bra tag.
Hon och Henri hjälps åt att duka i matsalen, det vankas gröt och skinksmörgås.
Barnen har tagit av sig i strumplästen och har gymnastikövningar. Pierre står på händer med Sophies bistånd. Celestine försöker, hon också. De har redan fått kvällsmat i köket, medan Adèle förberett maten. Om sanningen skall fram, blev det mest julgodis. En smörgås och sedan härliga chokladbitar, som Gretchen och Adèle gjort, knäck och marsipan.
Så ropar Adèle att de andra skall slå sig ner vid matbordet i matsalen. Hon lyfter av locket på grötskålen och börjar servera.
Henri får bråttom att hämta extrastolar.
Det är ovant att se tjänstefolket i vanliga kläder. Virginia har på sig sin nationaldräkt, Gretchen har på sig sin dirndlklänning, Mirabelle ha tovat en fin väst, som hon stoltserar med och Alphonse har på sig en kofta som Ingrid har stickat.
Så har han med sig sin Arapapegoja, Polly, som sitter på hans axel och apan lilla Lofsan, som springer på tangenterna på flygeln så det låter förfärligt, till barnens förtjusning. Alphonse har nämligen varit ute på de sju haven i sin ungdom och då köpte han en papegoja, som numera är med honom för det mesta. Och hur han fick apan skall jag berätta sedan. Som tur är,har Polly blivit väldigt förtjust i Ingrid, som skämmer bort henne med en massa godsaker. Hon brukar plocka bort hårnålarna i hennes knut så håret faller ner, vilken buse, men då skrattar Ingrid gott och så gör även Polly. Hon härmar hennes skratt precis. Och så ropar hon ”duktig Polly, duktig Polly, Polly fin, Polly fin.”
Aran är en väldigt stor fågel med en mycket kraftig näbb. Detta är en fågel som kräver gott om utrymme och gärna bli högljudd. Den blågula aran är en av de större fåglarna med en längd av 86 cm och väger ungefär 1 kg. Detta är dessutom en av de fåglar som är lättast att få tama och att prata.
Ikväll berättar Henri om sådant, som hände honom när han var barn. Han var mycket ute i skogen med sin tvillingbror Albert och de sov ofta i sovsäck, ibland till och med när det var frost. Så hade de med sig varsin unikabox, som de fyllde med svamp, kräftor eller bär efter tillgång. En gång hade de plockat massor med kräftor i en sjö, men så kom de till ett ställe där det var så mycket hallon, så de kunde inte låta bli, de hällde tillbaka kräftorna och plockade hela unikaboxarna fulla med hallon. Men på vägen hem, av skakandet, började hallon-saften rinna ur boxarna och när de kom hem tog farmor och hällde alltihop i en stor syltgryta. Så blev det sylt i alla fall.
De kunde komma hem med massor med kantareller och då blev Farmor glad.
Men de kom också hem med övergivna fågelungar och en gång en ekorrunge, som de födde upp i källaren, med farmors goda bistånd. Hon visste vad de skulle ge djuren att äta och hjälpte dem med det.
Och så skulle de ha en rävunge, som de tänkte göra tam, så de sa till skogvaktmästaren att han skulle hålla ögonen öppna, om han hittade ett rävgryt. Och det måste vara en alldeles nyfödd rävunge.
En dag kom skogvaktmästaren med en säck och sade att nu hade han fått tag i en rävunge. Henri stack ner handen i säcken och handen flög upp lika fort, för det satt en ganska stor rävunge fastbiten i hans tumme. Med mycket möda fick de ner räven i säcken igen och fick loss tummen. Det tog flera veckor med stort bandage med grodblad för att hindra infektion, innan Henri hade en hel tumme igen.
Så någon tam räv blev det inte, men de räddade många fågelungar som ramlat ur boet för tidigt. De födde upp dem och släppte ut dem i friheten, när de var stora nog. Fast korpungen de födde upp stannade runt huset i mer än 8 år. En dag var han försvunnen, de ropade och letade, men han förblev borta. Kanske hade han hittat en fru.
Så kommer barnen springade och ber Far berätta om ”fisegrisen”.
Och Far gör som de ber:
Tomtefars gladaste julegris
Släppte var femte minut en fis
Med tanke på det så kan man begripa
Att tomten fick lust till att röka sin pipa
På så sätt försvann all metangasodör
Som annars den friskaste luften förstör
Nu önskas en God Jul på alla vis
Av tomten och hans egen fisegris.
Så berättar Alphonse om sina resor runt om i världen.
På ett fartyg, som han var på i åtta år, var det ofta med en mycket fin gammal dam. Hon hette Emilie och älskade att vara på sjön. Så mycket pengar hade hon inte, att hon kunde resa med de stora fina kryssningsbåtarna, men så hade hon kommit på att fråga på det här fraktfartyget om hon kunde få följa med mot en rimlig ersättning. Och det fick hon.
Hon var väldigt trevlig och försynt, och hade riktiga sjöben, så hon klagade aldrig vare sig på vädret eller annat. En liten apa skaffade hon sig på sin första resa med båten, henne döpte hon till Lilla Lofsan och hon var alltid med henne.
På eftermiddagarna satt hon ofta och stickade. Och hon stickade disktrasor! Till hela släkten.
Lägg upp 55 maskor, måste vara ojämnt antal. Lagom tjockt bomullsgarn.
Sticka hårt.
Sticka ca.30 varv räta.
Sticka första och sista maskan på alla varv.
Sista varvet, sticka 1 m. släpp av 1 m. lägg upp en m. osv
Maska av löst.
Fäst och dra isär och simsalabim, så har man en disktrasa.
Lilla Lofsan tyckte mycket om att dra isär, när Emilie stickat färdigt.
Hon brukade reta Polly genom att göra en massa grimaser, men sedan fick hon brått att gömma sig, så inte Polly kunde nypa henne, hon kunde nämligen nypas ganska hårt. Men för det mesta var de väldigt goda vänner och brukade ta en middagslur tillsammans, Lilla Lofsan i en fåtölj och Polly på armstödet, med huvudet under vingen.
I hamnarna brukade Alphonse följa med Emelie och strosa runt och Emilie, som kunde både engelska och franska, pratade på med folk de mötte, om de så begrep eller inte och prutade som det värsta i basarerna och på marknaderna.
Så både hon och tack vare henne även Alphonse, gjorde många riktiga fynd. Alphonse har en massa saker från sina resor, som kommer väl till pass, nu när han skall gifta sig.
Och Alphonse brevväxlade med den gamla damen, ända till hennes död för några år sedan. Och varje jul skickade hon honom ett antal disktrasor. Som Gretchen med glädje använder i hushållet, de räcker i många år. Och när Emilie dog, testamenterade hon Lilla Lofsan till Alphonse. Det var så apan kom hit.
Nu lider kvällen mot sitt slut.
Alla går nöjda och lägger sig.
Ute gnistrar stjärnorna, snön ligger vit och snölyktorna lyser fortfarande.
Och tankarna går till året som kommer.
Rosalie skall få sin första baby.
Tillbyggnaden av huset skall göras under våren.
Henri, Albert, Viktor och Robert skall resa till Afrika och jaga ”the Big Five”, Lejon, Leopard, Elefant, Noshörning och Afrikansk buffel. Henri har redan skjutit en leopard, som han har uppstoppad i sitt jaktrum, så han satsar på de övriga.
Madeleine och Mari-Louise är redan i färd med att tänka ut allt de skall hitta på medan herrarna är i Afrika. Dom skall ha en hejdundrande damlunch, det är då ett som är säkert.
Och till sommaren blir det dubbelbröllop, vilket kommer att sysselsätta Mari-Louise och Madeleine hela våren, när de inte är upptagna av att planera Adèles vinterträdgård.
Det blir ett år som inte går av för hackor, det.
